venstresida.net

På jakt efter socialismen

Enligt Marx var kapitalismen dömd att gå under. Den fallande profitkvoten skulle tvinga kapitalisterna att avskeda allt fler arbetare och att sänka lönerna för de som fortfarande hade ett arbete. Det skulle medföra att arbetarklassen sjönk allt djupare ner i misär. Som en följd av detta antog Marx att arbetarna skulle organisera sig politiskt och, så småningom, störta kapitalismen och upprätta ett socialistiskt samhälle. Det dröjde inte länge innan den marxistiska teorin kolliderade med verkligheten.
Det största problemet var givetvis att kapitalismen inte ökade fattigdomen, den minskade den. Arbetarna fick det successivt bättre. Marxisterna hamnade i ett dilemma. Skulle man överge den marxistiska teorin eller skulle man försöka formulera om den så att den korresponderade med verkligheten? De som inte ville överge marxismen hävdade att välståndsökningen i de kapitalistiska samhällena inte vederlägger Marx. Det är förvisso sant att arbetarklassen har fått det bättre, medgav man, men i relativa termer har den blivit fattigare. Men inte heller denna tolkning verkade förse marxisterna med en utväg ur deras dilemma. De flesta arbetare hade inget problem med att köra omkring i en Volvo, trots att direktören hade en Jaguar. Ännu värre var att många arbetare uppenbarligen var nöjda med sin materiella standard och dessutom trodde att de skulle få det bättre i framtiden.

Därmed var krisen ett faktum: utan misär, ingen revolution; utan revolution, ingen socialism.

I mitten på 1950-talet presenterade den amerikanska marxisten Paul Baran ett förslag till lösning på problemet. Baran hävdade att fattigdomen i den tredje världen var en direkt följd av västerländsk imperialism. Marx hade själv aldrig haft en tanke på att misären i den tredje världen skulle vara kopplad till välståndet i väst. För honom var fattigdomen i den tredje världen helt naturlig. Marx ansåg att alla länder måste genomgå samma historiska moderniseringsprocess som västlanderna hade gjort innan de kunde räkna med välstånd. För Marx var det därför självklart att socialister skulle försvara kapitalismen mot förespråkare för förkapitalistiska samhällssystem. Enligt Marx fanns det bara ett samhällsystem som var mer progressivt än det kapitalistiska och det var givetvis socialismen.
Barans innovation innebar inte endast att världen hade fått ett nytt revolutionärt proletariat, den fattiga världens befolkningar och deras korrupta ledare, den innebar också att fattigdomen i världen hade fått sin slutgiltiga förklaring: det är väst som är orsaken till eländet. Arbetarklassens historiska svek ledde på detta sätt till en internationalisering av vänstern. Istället för att medge att slaget om socialismen var förlorat hävdade vänstern att den socialistiska utopin levde vidare i nationella revolutioner i den tredje världen. Vid den här tidpunkten kunde vilken dussindiktator som helst bli upphaussad som revolutionärt föredöme.
Hela denna tankekonstruktion var givetvis förfelad. Det var naturligtvis sant att Europa hade ägnat sig åt imperialism, men därav följde naturligtvis inte att imperialismen är ett unikt europeiskt kännetecken. Araber, hunner och turkar hade inte visat sig vara mindre ovilliga att bygga imperier än européer. Förmodligen är väst den enda civilisation som självmant givit upp sina kolonier av etiska skäl. Eller som en kommentator sade: finns det verkligen någon som tror att Gandhis strategi hade varit så framgångsrik om hans motståndare inte hade varit britter?
Men det fanns ett annat och mer djupgående problem med Barans teori. Baran hade förvisso räddat föreställningen om en kommande socialistisk revolution, men var hans idéer verkligen realistiska? Hur skulle fattiga bönder i den tredje världen kunna göra uppror mot det rika och välbeväpnade väst? De flesta marxister var tillräckligt realistiska för att inse att revolutionärerna i den tredje världen inte skulle kunna klara sig utan hjälp och att denna hjälp måste komma från antivästliga rörelser i väst. Uttryckt på ett annat sätt: kapitalismen måste undermineras inifrån. Frågan var emellertid vem som skulle stå för detta bistånd. Arbetarklassen hade, av allt att döma, slutit fred med kapitalismen. En del hävdade att västerlandets minoriteter är offer för imperialism i lika hög grad som människorna i den tredje världen och att de därför kunde tjäna som hävstång för den antikapitalistiska rörelsen, men minst lika många tvekade. Fanns det verkligen något som talade för teorin att ett revolutionärt avantgarde skulle växa fram bland t.ex. svarta och indianer? Inte särskilt mycket.
Därmed var den marxistiska politiska teorin tillbaka på den punkt där den startade. Hur skall man kunna störta det kapitalistiska samhället om det inte finns någon social rörelse som vill ta på sig ansvaret?
Från och med 60-talet förändrades marxismen som politisk teori. Delvis var detta en följd av framväxten av nya samhällskritiska strömningar, däribland den kritiska teorin och längre fram den poststrukturalistiska maktteorin. Nya revolutionära subjekt dök upp samtidigt som förebråelserna mot väst breddades till att även inkludera rasism och sexism. Men detta var teoretiska innovationer. Arbetarklassens förräderi mot sin historiska mission tvingade vänstern att söka efter substitut och ju längre tid sökandet pågick, desto desperatare blev de som utförde sökandet. Längst gick den franska filosofen Michel Foucault. Enligt Foucault är det kapitalistiska samhället ett gigantiskt fängelse och de enda som kan bryta sig ut ur det är tjuvar, mördare och mentalsjuka. Foucaults kunggörelse innebar att den radikala samhällsanalysen hade nått vägs ände. Det var inte möjligt att tänka sig en mer udda beskrivning av det revolutionära avantgardet. Men för realistiskt sinnade radikaler var Foucaults analys ingen utväg ur det socialistiska dilemmat, utan snarare ett uttryck för det. Vänstern stod inför ett teoretiskt och politiskt bråddjup.

Det enda som den inte hade övervägt var islamismen.